Du har valt rätt skåp. Rostfritt för den korrosiva miljön, rätt IP-klass, perfekt storlek. Du har monterat komponenterna snyggt, dragit kablarna prydligt i rännor, och märkt allt med noggranna etiketter. Skåpet är en fröjd för ögat. Sedan kommer du till hålen. Hålen där kablarna ska komma in. Och plötsligt är allt din noggranna planering hotad. För om du inte väljer rätt kabelgenomföringar, räcker det inte med att skåpet är tätt – det är som att bygga en fin dörr till ett hus och sedan lämna fönstret öppet. Fukten, dammet och smutsen hittar alltid den svagaste punkten.
Kabelgenomföringar är den kanske mest underskattade komponenten i ett apparatskåp. De är små, de är billiga, och de syns knappt när allt är klart. Men deras betydelse kan inte överskattas. En enda otät genomföring kan vara nog för att förstöra hela skåpets skyddsnivå. Genom en glipa på en halv millimeter kan fukt tränga in, kondensera på kretskorten, och med tiden orsaka korrosion och kortslutningar. Genom en otätning kan damm suga in i skåpet och täcka kylflänsarna, så att elektroniken överhettas. Det är detaljer som syns först när det är för sent.
Den enklaste formen av kabelgenomföring är den gängade kabelförskruvningen. Den passar för en enstaka kabel. Förskruvningen skruvas fast i ett hål i skåpets vägg, och en gummiring inuti pressas mot kabeln när man drar åt muttern. Det finns förskruvningar i plast, mässing och rostfritt stål. Plast är billigast och korrosionsbeständigt, men tål inte lika höga mekaniska påfrestningar. Mässing och rostfritt är starkare och ofta tätare, men dyrare. För applikationer med mycket vibrationer, eller där kabeln kan utsättas för drag, rekommenderas en förskruvning med avlastning som hindrar att kabeln dras loss.
För många kablar samtidigt är modulära kabelgenomföringar ofta en bättre lösning. De består av en ram som monteras i skåpets vägg, och ett antal moduler som var och en tar en kabel. Modulerna är ofta gjorda av gummi eller mjuk plast, och de kan ta kablar med olika diametrar. Fördelen är att du enkelt kan lägga till eller ta bort kablar utan att behöva borra nya hål eller byta hela genomföringen. Nackdelen är att de är dyrare än enkla förskruvningar, och att de tar mer plats. Men för den som ofta ändrar sina installationer är flexibiliteten värd priset.
För applikationer med extremt höga krav på täthet, till exempel utomhus eller i livsmedelsindustrin, finns speciallösningar som tätningsmassor som hälls direkt i genomföringen efter att kablarna är dragna. Massan härdar och bildar en perfekt tätning runt varje kabel. Nackdelen är att det blir permanent – du kan inte byta en kabel utan att skära upp massan. Därför används den här metoden främst i installationer som aldrig kommer att ändras, eller där risken för läckage är oacceptabelt hög.
En detalj som ofta förbises är att kabelgenomföringen måste matcha kabelns diameter. En för stor genomföring ger en glipa där fukt kan tränga in. En för liten går inte att montera alls. Många tillverkare anger ett intervall för kabeldiameter, till exempel 6–12 mm. Inom det intervallet fungerar tätningen som den ska. Utanför intervallet är det en chansning. Mät därför alltid kabeln innan du beställer genomföringar, och välj en som är avsedd för just din kabel.
För den som bygger ett nytt skåp är det klokt att tänka på kabelgenomföringarna redan i planeringsstadiet. Var ska kablarna komma in? Ska de komma från ovan, underifrån eller från sidan? Behöver du separera starkström från svagström för att undvika störningar? Hur många kablar behöver du idag, och hur många kan du behöva i framtiden? Genom att svara på dessa frågor i förväg kan du placera genomföringarna optimalt och undvika att borra nya hål i efterhand. För den som behöver komplettera sin installation med pålitliga kabelförskruvningar finns det ett brett sortiment att välja mellan, anpassat för olika kabeltyper och miljöer.